Sorgen är total.

Från att ha varit den lyckligaste familjen i världen går vi nu igenom största sorgen vi hittills varit med om.
Livet vändes upp och ner på några sekunder.

Förra helgen började jag få en konstig känsla inom mig. Som att något sa till mig att det är någonting som inte står rätt till med bebisen i magen. När jag jobbade natten måndag till tisdag började jag känna mig ordentligt orolig, jag kände mig på något konstigt sätt säker på att barnet hade dött. Jag bestämde mig för att ringa gyn när jag kom hem tisdagmorgon. Jag vet att dom inte tar in oroliga gravida så jag sa att jag haft en rejäl blödning under natten och jag ville komma in för ett ultraljud. Jag fick en tid kl.9 och kände ett lugn inom mig. Äntligen skulle jag få komma in och se vårat lilla pyre i magen så jag kunde sluta oroa mig och sluta inbilla mig att det är något fel. David blev glad över att jag skulle in och kolla så att han också skulle få stilla sin oro.

Jag var så nervös men tänkte aldrig tanken att det faktiskt kunde vara så att barnet inte lever. Jag försökte tänka positivt.

På ultraljudet såg jag direkt att det var något som inte stod rätt till. Där inne låg ett litet foster men inget tickande litet hjärta. Jag blev så nervös. Benen började skaka och tårarna började spruta fastän jag försökte hålla emot. Läkaren letade och letade men kunde verkligen inte hitta någon hjärtaktivitet. Det kändes som att livet rann ur mig. Jag ville nypa mig själv i armen för att vakna ur den fruktansvärda mardrömmen.
Fostret var ungefär en vecka mindre än vad det borde så förmodligen har det levt och utvecklats fram till förra veckan.

Missfallet vi hade i augusti var fruktansvärt men det här var snäppet värre. Jag känner mig så tom inombords. Jag orkar inte tänka och min kropp gör allt för att förtränga det som hänt. Jag grät så mycket i tisdags att det känns som att tårarna har tagit slut. Vi lever just nu i ett stort svart hål och gör allt vi kan för att få vardagen att gå ihop. Tur vi har varann och våran underbara dotter som behöver oss. Hon får oss att se glädjen i den annars så fruktansvärt trista och grå vardagen.

David vill så hemskt gärna ha ett till barn men jag känner mig osäker. En ny graviditet skulle innebära så mycket psykiskt lidande för mig så jag vet inte om jag skulle orka. Vi får se vad som händer i framtiden. Just nu är det svårt att tänka framåt, allt känns så jobbigt.

Och som David säger, ett missfall är ändå ganska okej. Det är såpass vanligt och det tar man sig igenom fastän det är jobbigt. Nu när det är vårat andra missfall på 5 månader känns det som att hjärtat har krossats totalt. Allt känns hopplöst!

Livet måste gå vidare. Det sägs att tiden läker alla sår och jag hoppas att det stämmer.

På måndag ska jag på ett extra ultraljud, dom vill alltid göra det innan man avslutar graviditeten helt och hållet. Efter det blir det förmodligen en skrapning som jag gruvar mig jättemycket för.

Det enda som hjälper är att prata om det. Som tur är har vi så många nära och kära omkring oss som bryr sig! Ni ska veta att ni är en otrolig hjälp i allt det svåra. Tusen tack för allt stöd ni ger oss!

Livet är inte rättvist!






Fastän ni inte var fullt utvecklade barn så var ni det för mig, i mina tankar.
Jag älskar er mina två små änglar!