Nu är det nära.

Nu är det nära, i veckan börjar vi flytta. Vi ska få börja köra saker i veckan och till helgen ska David hjälpa han som bor i huset att flytta ut så förmodligen får vi nycklarna någon dag tidigare som det ser ut nu. Kanoners!! Vi har mycket jobb framför oss och jag som inte riktigt känner mig i form just nu gruvar mig lite för allt som komma skall. Bara städningen är ett sjuhelsikes jobb, men med syrrans hjälp ska jag nog klara det.

Jag har haft en lugn och mysig helg med familjen. Natten mellan lör-sön var däremot inte så rolig alls. Lördag under dagen började Wilma bli anfådd, rosslig och hostig. Det förvärrades mycket under kvällen. När jag och David gick och la oss efter kl.24 nån gång såg jag att Wilma var mer ansträngd i andningen än när vi la henne. Vi tog över henne till våran säng och bestämde oss för att avvakta för att se om det blir bättre. Hon sov väldigt oroligt. Efter kl.03 vaknade jag av att hela ungen låg och guppade för varje andetag hon tog. Hon var tvungen ta i med hela magen för att få ut luften ur lungorna och sa att hon hade ont och visade med handen på höger lunga. Jag fick lite smått panik och ringde akuten som tyckte att vi skulle komma in med en gång. Det var bara på med kläderna och iväg. Vi blev väldigt bra bemötta på akuten. Dom lyssnade på Wilmas lungor, mätte syresättning och puls. Läkaren kom fram till att hon har förkylningsastma. Efter att hon fick kortison och inhalera luftrörsvidgande blev det bättre efter en stund och vi fick åka hem igen. Fy vilken hemsk upplevelse. Nu vet vi då att hon har förkylningsastma, förklaringen till varför det alltid sätter sig i luftvägarna på henne när hon blir förkyld.
Nu mår hon då bra lillgumman. Hon är fortfarande rosslig och tungandad men Bricanyl är till en stor hjälp.

Jag sitter på jobbet. Det är lugnt som de flesta andra nätter. Nu ska jag försöka avsluta det här långa inlägget och göra lite nytta istället!
Hejsvej!